En stor saknad av dej
Hejj,
När jag kom hem från skolan idag slängde jag väskan innanför dörren och cyklade som en galning till stallet för att hämta min ridhjälm. När jag kom hem igen var jag helt genomsvett.
Jag åt lite flingor och sen kom mamma och körde ut mej till Stjärngården. Jag skulle ju provrida där idag.
Jag fick rida med tre småtjejor, jättesöta! :)
Den jag fick rida var en liten C-ponny. En skimmel. Han var också jättesöt, väldigt lat men ändå kul att rida på.
När jag hade ridit sa pappa: ''Han ser nästan ut som Piff ju.'' När jag tänkte på det sen så var dom så lika att det gjorde ont i mej. Det märks kanske inte på mej så mycket längre men ibland saknar jag fortfarande Piff nåt otroligt.
Piff var min sköthäst som stod på FORF. Jag var väldigt rädd när jag började rida så jag hade alltid honom. Jag lärde mej lixom rida på honom, lärde mej borsta, lärde mej lita på honom. Han fick mej att fortsätta rida.
Han hade en sjukdom som gjorde att han fick ont i bakbenen. Han stod länge men blev inte bättre. Så han fick gå i pension.
Jag visade det inte för någon annan än mamma men jag saknade honom så det värkte i hela kroppen, jag grät nog varje dag i minst..., ja väldigt länge iallafall.
Jag fick nummer och adress av hans nya ägare men har inte vågat ringa. Tiden läker alla sår sägs det ju och det börjar kännas som att det faktiskt stämmer. Jag är rädd att om jag åker dit blir allt jobbigare igen. Jag orkar inte med det en gång till, sammtidigt som jag vet att jag kommer ångra mej om jag inte ringer.
Jag ska ringa, bara inte just nu.
Men dom var iallafall väldigt lika, snälla, lata, vita, små. Och hade en konstig galopp. Känns lixom som nåt mellan trav och galopp. En tanke att dom var lika och nu saknar jag Piff nåt otroligt!
När Piff vilade brukade jag skritta honom ibland, sista gångerna rann tårarna på mina kinder för jag visste att han skulle åka.
Det var inte meningen att detta inlägget skulle handla om detta, det bara blev så.
En massa kärlek till er som orkade läsa! ;)
Puss.
Kommentarer
Trackback
